Under det fjärde mötet i den mellanstatliga förhandlingskommittén för plastfördraget hölls ett evenemang med titeln "Strengthening Global Plastic Pollution Reduction: Incorporating Implementation and Compliance into the Draft Plastic Treaty" vid University of Ottawa i Kanada
Som en viktig fråga i dagens globala miljöstyrning har plastföroreningar, särskilt havsföroreningar och mikroplaster, visat en okontrollerbar utvecklingstrend, vilket gör att plastproblemet inte längre kan ignoreras av det internationella samfundet. Från och med 2022 producerar världen cirka 430 miljoner ton plast årligen, varav över två tredjedelar är engångsprodukter som snabbt blir avfall efter användning (OECD, 2023). Sedan mitten av-20th århundradet har den plastkemiska industrin upplevt en explosiv tillväxt, och hittills har världen producerat cirka 9,2 miljarder ton plast, varav cirka 7 miljarder ton har blivit avfall.
För de flesta utvecklingsländer är svårigheten och de ekonomiska kostnaderna för att hantera plastavfall fortfarande höga, med endast 8 % av plastavfallet som återvinns och majoriteten deponeras eller förbränns, med ungefär 76 % av avfallet som läcker direkt ut i miljön (UNEP, 2021) ). Denna trend har inte effektivt dämpats i framtiden, och om nuvarande produktions- och konsumtionsmönster fortsätter kommer plastproduktionen att tredubblas till 2060 (Zheng, 2024). Plastföroreningar sätter inte bara press på den terrestra miljön, utan marin nedskräpning är särskilt oroande. Enligt statistik kom 2016 cirka 9 till 14 miljoner ton plastavfall in i akvatiska ekosystem över hela världen varje år, och detta antal förväntas öka till 23 till 37 miljoner ton per år år 2040. Den direkta konsekvensen av att detta avfall kommer ut i havet är ett allvarligt hot mot det marina livet, vilket leder till att näringskedjan förstörs. Engångsplastprodukter anses vara en av kärnfrågorna för plastföroreningar. Den ekonomiska modellen för sådana produkter bygger på en cykel av "snabb produktion, snabb konsumtion och snabb bortskaffande", med liten effekt som uppnås genom återvinningssystem, vilket resulterar i att en stor mängd avfall ackumuleras i den naturliga miljön. För närvarande används 36 % av den plast som produceras globalt varje år för förpackningar, där merparten är engångsprodukter och hamnar direkt på deponier eller miljön. Material som skumplaster, som är svåra att bryta ned, har blivit en av de mest utmanande frågorna inom global miljöstyrning.
Under de senaste åren har det internationella samfundet gjort många ansträngningar för att ta itu med det globala plastföroreningsproblemet. År 2022 antog FN:s miljöförsamling en juridiskt bindande resolution, som officiellt lanserade samråd om ett internationellt rättsligt instrument för att stoppa plastföroreningar över hela världen. Den femte sessionen i Intergovernmental Negotiating Committee (INC-5), som syftar till att utveckla ett rättsligt bindande internationellt instrument om plastföroreningar, inklusive plastföroreningar i den marina miljön, som kommer att hållas i november 2024, kommer i slutändan att visa upp denna milstolpe juridiskt dokument till världen. Historien om global plastföroreningskontroll kan spåras tillbaka till 1960-talet, när det internationella samfundet började uppmärksamma föroreningarna av havet orsakade av plastavfall. 1972 krävde Londons dumpningskonvention att länder skulle vidta åtgärder för att förhindra dumpning av plastavfall i havet. Därefter, 1989, införlivade Baselkonventionen plastavfall i den internationella förvaltningsramen, som reglerade gränsöverskridande överföring och bortskaffande av plastavfall. Under de senaste åren har FN och flera länder successivt stärkt sina åtgärder i marin plastförorening och plastavfallshantering. Till exempel lanserade G20 2017 handlingsplanen för marint skräp, och efter att ändringen av Baselkonventionen antogs 2019 standardiserades internationella hanteringsprinciper för plastavfall ytterligare.
Även om det internationella samfundet har gjort vissa framsteg när det gäller plastföroreningar, är utmaningarna fortfarande enorma. Å ena sidan är det svårt att i grunden förändra plastproduktions- och konsumtionsmönster på kort sikt, särskilt som efterfrågan på plastprodukter är fortsatt stark. Å andra sidan leder otillräcklig återvinnings- och bearbetningskapacitet till att en stor mängd plastavfall direkt kommer ut i miljön. Enligt en analysrapport från FN:s miljöprogram har mer än 60 länder runt om i världen infört policyer för att begränsa engångsplastprodukter, men effektiviteten i de flesta länders politik återstår att observera.
Författaren menar att nyckeln till plastföroreningskontroll ligger i att etablera en heltäckande hanteringsmodell genom hela livscykeln, från produktdesign, produktion, användning till avfallshantering, för systematisk hantering och återvinning. Inom plastavfallshanteringen bör prioritet ges till att minska källan, följt av återvinning, och slutligen uppnå slutligt omhändertagande av avfall genom ofarlig behandling. Denna livscykelbaserade hanteringsmetod kan effektivt minska genereringen av plastavfall och mildra effekterna av plastföroreningar på miljön och samhället. De främsta hindren som för närvarande hindrar främjandet av denna förvaltningsmetod är inkonsekventa åtgärder mellan länder på grund av skillnader i kapacitetsuppbyggnad och dålig respons från den privata sektorn på grund av höga ekonomiska kostnader. Vi ser fram emot att INC-5-konferensen ger en genomförbar och kontrollerbar lösning för internationell kontroll av plastföroreningar.
